När jag var tretton år och gick i sjuan tillverkade jag alkohol för första gången. Jag var sedan tidigare intresserad av bakning och bakade än det ena och än det andra mer eller mindre komplicerade receptet till min mammas glädje först men senare tyckte hon att frysboxen blev överfylld så inte lammstekarna fick plats. Alkoholtillverkningen denna första gång gick ut på att hälla vinbär i en damejeanne och tillsätta någon sockerbit varje dag. Inget är väl så fascinerande som när det börjar jäsa första gången. Nått egentligt vinpimplande blev det inte i denna ålder men kanske nått i alla fall.
Under gymnasietiden byggdes bilar och första ölbryggningen gjordes i mammas konserveringskastrull, humlen silades ifrån med saftsilen. Ölet smakade jäst och blev mycket svagt så jag och min kompis Blomman fick köpa Löwenbrau folköl på Konsum istället till midsommar. En av mina dåliga hembrygder som jag fått äta upp genom åren. Komihåg att detta var 1984 då hembryggningsböcker inte växte på trän och Internet kom ju tio år senare. Däremot hade min mormor en kokbok från 1800-talet med recept och beskrivningar för att tillaga allt från insaltad älgtunga till att koka brännvin. Receptet på öl har väl aldrig använts men gav mig ändå en vink om hur det viktigaste hänger ihop. Kanske snart dax att göra en brygd enligt mormors kokbok?
Lika illa var det under min studietid i Uppsala. Då köpte jag Coopers ölsatser, hämtade tompavor på V-dala nation och värmde dom i ugnen på mitt inackorderingsrum. Bra blev det i alla fall inte. Eller som en kompis från den tiden uttryckte det när han fick höra om mina bryggeriplaner; ”vi får hoppas det blir bättre än det vi fick smaka på i Uppsala”.
Nej annars var det mest öldrickande som gällde. Spendrups som var huvudleverantör till V-dala nation hade nog lite av sina glansdagar då i början av 1990-talet. Så när jag sedermera skulle göra karriär i Stockholm som grön ekonom kändes det extra pirrigt när jag blev kallad till anställningsintervju på Spendrups huvudkontor, då på St. Eriksgatan. Jag fick dock inte jobbet som ekonomicontroller, utan knöt näven i fickan och började smida planer för en hämndaktion.
På samma gata, men nere vid St. Eriksbron, fanns en essensbutik. Där köpte jag Håkan Lundgrens och Svante Ekelins hembryggarbok. På bokhandeln i ABF-huset beställde jag Malting & Brewing science i två volymer från England till det astronomiska priset 2400kr. Dessa böcker blev min referenslitteratur under många år.
Jag och Sylvia träffades också i början av 90-talet, precis som Stockholm Beer startade i samma veva. Två viktiga saker! På Stockholm Beer kunde man höra planer smidas om ett Kvartersbryggeri på Kungsholmen, och Sylvia och jag gjorde semesterresor till England, Irland, Skottland, Norge, Holland och Österrike där vi på något sätt helt plötsligt hade besökt ett eller annat bryggeri.
I Stockholm var det svårt att starta ett bryggeri utan pengar och Sylvia ville inte flytta dit heller. 1994 köpte vi en stuga i skogsbrynet i min hemby dit vi flyttade. På hemmaplan kan man göra mycket av lite. En kusin gjorde byggnadsritningar och mängdberäkningar på virke. Tack Helena! Pappa gick till skogen och högg timmer i rätt längder, lastmaskin lånades av Bengt Ekström, Sylvias farbror grävde avloppsdiken och jag gjorde dataprogram på nätterna för att få ihop pengar, jobbade på Järnhandeln på dagarna och kaklade väggar på helger och kvällar. Under sommaren 1997 hade jag en snickare anställd som heter Per-Erik Lundin. Han var mycket duktig, arbetet flöt på i bra fart. Tyvärr hade jag inte några pengar kvar när hösten kom så Per-Erik sökte sig annat jobb. Där stod jag rätt ensam. Inte många trodde väl så där jättemycket på projektet förutom min fru och säkert några till. Bland annat hade jag en mycket förstående arbetsgivare i Bengt Josefsson. Utan honom hade det heller aldrig blivit något bryggeri. Hoppas att jag hann med att göra lite nytta åt hans verksamhet under mina bryggeridrömmar. Jag fortsatte med svetsarbeten, Sylvia målade fönster och däremellan åkte vi på inköpsresa till England och blev pålurade diverse bryggeriskrot.
När man inte har några pengar så får man antingen göra ett bryggeri av ett skosnöre (som dom säger i USA) eller så får man lägga ner massor av eget arbete. Det blev väl något mittemellan. Startkapitalet var väl cirka 100.000 kronor, resten arbetade jag ihop fram till 2002 när min bror löste ut mig ur familjens jordbruksfastighet. För de pengarna köpte jag fem oisolerade lagringstankar och en gammal tappmaskin och etikettmaskin från Norge. Hotrodden jag byggde på åttiotalet sålde jag och köpte en rinser för pengarna. Jag sålde till och med ett av mina dragspel. Så sent som 2008 var det precis att pengarna räckte till löneutbetalningar till de anställda.
Anledningen till att jag så tidigt la så stor del av kapitalet på en tapplina med en kapacitet på 6000 flaskor i timmen baserades på vår hittills enda gjorda marknadsundersökning. Den gjordes när jag åt lunch en dag på anrika Krossen i Hedemora, där jag frågade krögaren Leo om man skulle satsa på fat- eller flasköl. Leo sa; ”grabben va, du måste börja med flaskor, fat är för stora, flaskor är enklare i början”. Det var mitt första samtal med en presumtiv kund och då kan jag lova, då lyssnar man.
Det är ju så att när man ingenting vet så är det viktigt att lyssna på rätt personer. Leo var en sån person. Men det hade varken han eller jag en aning om.
En person som däremot hade mer koll är Stene på Akkurat. Akkurat var för övrigt vår första fatölskund. Vid en av våra tidiga leveranser till Akkurat bjöd Stene på lunch. Tack Stene. Jag tog tillfället i akt och ställde tiotusenkronorsfrågan till denna ölinstitution; ska jag satsa på ale eller lager? Brygg ale du grabben, sa Stene. Sagt och gjort. Idag brygger vi nog mest ale i Sverige skulle jag tro. Och inte ser vi någon nedgång i sikte heller. Craft-öl i Sverige har inte större marknad än kanske tre procent. I USA är dom uppe i tio procent! I Oregon finns det platser där Craft öl utgör halva ölförsäljningen.
Det tog alltså sju år från det att vi började gräva en grop i backen tills det att första brygden sattes. Och dessförinnan var ju startsträckan kanske fem till tio år beroende på hur man räknar. Då gäller det att ha bra tålamod och vara ännu mera envis. Jag kommer ihåg en dag när jag under uppbyggnadstiden (kanske år 2000) stod med lera upp på stövelskaften och allt gick väl inte så där rarätt som vi säger här i skogen. En granne kom förbi och undrade om inte det här med hantverksöl bara var en tillfällig trend. ”Du vet väl Björn att först var folk intresserade av vin, sen cigarrer och Whiskey och nu kanske öl.” Jag blev säkert irriterad men så här i efterhand kan man väl säga han hade nog lika rätt som Ines Uusmann hade om internet på 1990-talet.
Hur gör man när man sen ska ut på marknaden. Fram tills 2003 så hade inte jag druckit något som var mer avancerat än Caledonian ales som fanns på Systembolaget vid den tiden. Det var faktiskt länge sedan man såg dessa öl i Sverige. Jag höll dom i alla fall för mer än Bishops Finger och andra brittiska ales som man kunde köpa på Systembolaget. Inledningsvis så var tanken att vi skulle ha en ljus, en kopparfärgad och en mörkare öl. Mycket raffinerat. Jag brukar säga att första ölet vi bryggde var Golden Ale. Det är inte sant. Jag gjorde som första brygd ett öl som hette Smithy Ale. Malten som vi då köpte från Fawcetts i England krossades på nyårsafton 2003. Det är alltså exakt 10 år sedan idag (nyårsafton 2013). Tioårsjubileum alltså just nu. Tyvärr har vi inte hunnit med att uppmärksamma detta nått vidare under året. Så det får bli denna lilla krönika som manifesterar denna milstolpe. Sedan bryggde jag på nyårsdagen 2004. Lyckan var stor när jag den andra februari såg ett kraftigt jästtäcke på det öppna jäskaret innan jag åkte in till Järnhandeln för att inventera. Men när väl ölet hade lagrats en tid och även filtrerats så tyckte jag det var så beskt att det inte gick att dricka. De enda som fick dricka av denna premiärbrygd förutom mig själv var Tomas Husing och Co från Söderbärkes Malte som var våra första besökare i bryggeriet. Jag kommer ihåg att Tomas med fru sa; ”grabben det här är väl inte så himla beskt heller”. Dom hade nog rätt för vi pratade om detta för ett tag sedan och vi var nog överens om att de flesta av våra öl vi har i vårt sortiment idag är beskare. Nåja. Annars är det nog sant att det är Golden Ale som är vårt första öl. Jag med flera tyckte nog att de första batcherna Golden Ale smakade lite si och så. Ölet var inte särskilt stabilt, vi hade förmodligen vildjäsning i de första batcherna innan bryggeriet var riktigt rent och innan jag förstod hur man managerar en tappmaskin så gick det nog ut rätt många flaskor som var tokoxiderade. Men när man inte riktigt har koll på vad som är katten, råttan och repet så ändrar man lite här och lite där och en del i recepten också för all del. Resultatet blir att man har ingen aning om vad som orsakade vad.
Jag bryggde även Winter Ale första året 2004. Det året fick vi inte in den på Systembolaget. Jag var förtvivlad och ringde upp inköparen som helt sonika sa att det här ölet håller inte måttet riktigt. Även Winter Ale har genomgått en del förändringar genom åren. Första året så använde vi genomgående brittisk humle och malt. En humle som vi helt gått ifrån är Fuggles. Den byttes ut mot Cascade i både Golden Ale och Winter Ale. I Winter Ale är det idag bara amerikansk humle.
En dröm som infriades redan 2004 var att delta på Stockholm Beer Festival. Jag monterade ihop min monter och stod där mer eller mindre själv och serverade Golden Ale och Winter Ale på flaska. De flesta besökarna gick förbi vår monter första året. Förbi kanske de inte gick. De gick till Jämtlands som hade sin stora gröna monter mittemot. Dit gick även öldomarna och delade ut prisnomineringar i buntar om tio och tio kändes det som. Färdigdrömt för den gången.
Året efter hade vi tagit lärdom. Fler ölsorter och öl på kran. Vi hade bland annat tagit fram ett lageröl – Bergsmansöl. Hög beska och bara Saazhumle. Lite diacetyl var det kanske. Det tyckte i alla fall öldomaren Åke Rotzius som sa: ”grabben det är känns inte riktigt bra det här”. Trots Åkes sågning så genererade Bergsmansölet en silvermedalj efter Jämtlands Hell. Det var ett stort ögonblick efter att ha hållt på med detta projekt i nästan 10 år. Nu för tiden så tycker Åke att vi har skärpt till oss och gillar de flesta av våra öl. Tack Åke!
Vi är mer eller mindre totalt produktionsfokuserade. Kvalitetsförbättringar och kapacitetsökningar. Om och om igen. Kanske lite tråkigt ibland för både oss och kunder. Men det har samtidigt gett respons på ölmarknaden så att vi mer eller mindre konstant arbetar i kapacitetstaket. Vi har idag sex ales som säljs året runt varav fem finns i Systembolagets ordinarie sortiment. Det gör att våra dagar är fyllda med att producera dessa öl. Därtill brygger vi Winter ale till jul och Easter Ale till påsk. Under många år hade vi turen att få in sommaröl på Systembolaget vilket gett oss mycket uppmärksamhet och vi har tagit fram lite olika ales samt ett lageröl som vi kallar Slåtteröl. Sedan i somras har Systembolaget valt att inte köpa in sommaröl. Inte heller till sommaren 2014. Tråkigt! Men vi har haft fullt upp i alla fall. Generellt tycker jag att det kul med sommaröl. Sommaren har blivit lika stor försäljningsperiod som julen är för Svenska Craft bryggerier och då är det rimligt att man kan sälja speciella öl även till sommaren.
Det var med dessa sommaröl som jag fick insikt i detta med kontinuerlig humling. HG från Närke Kulturbryggeri berättade för mig att jänkarna ofta endast humlar vörten under sista halvtimmen av koket och på så sätt får en mjukare beska och tydligare arom. Jag tror det är en del av upprinnelsen till en av Närkes många deviser ”Alla härmar Närke”. Till skillnad från Närke så torrhumlar vi många av våra ales. Dom har en slogan om torrhumling också. Men den får dom berätta om själva.
Vi har många vänner bland småbryggerierna i Sverige bl a gänget från Örebro. Detta har resulterat i att vi sedan ett antal år tillbaka har en bryggeriförening i Sverige som heter Sveriges oberoende småbryggerier. Vi startade föreningen för att kunna göra vår röst hörd gentemot riksdag och regering, erfarenhetsutbyte men också för att det är väldigt kul att ha likasinnade kollegor över landet som man kan dela några öl med. Tyvärr lite för sällan. Som litet oberoende bryggeri har vi en helt annan agenda än de stora aktörerna på marknaden. Därför är det viktigt att vi samlade våra gemensamma resurser i en egen organisation. Det gäller skattefrågor, utskänkningsfrågor, de stora bryggeriernas oligopolställning på krogmarknaden, Craft vs crafty där stora aktörer utmanar oss med ölmärken som ger sken av att vara litet och lokalt men är bryggt i centrala industrier. Det gör inte bara att kunden luras att tro att det är ett öl från ett mindre bryggeri det skapar också svårigheter för våra småbryggerier att konkurrera prismässigt. Inget konstigt kanske, så fungerar alla marknader. Så är det, men vi mobiliserar på de sätt vi kan. Det betyder inte att jag inte även har goda vänner både inom Spendrups och Carlsberg.
Hur tror vi att ölscenen kommer att se ut framöver här i Sverige? Jag tror att vi kommer få se en större bredd på ölsorter från svenska småbryggerier, både starkare och svagare med mer och mindre humle, med nya och gamla ingredienser både vad gäller humle och jäst. Fler och olika tillverkningsmetoder kommer att få uppmärksamhet. Ölsorter med inspiration från Belgien är ju redan på väg mer och mer. Vi på Oppigårds har också många idéer om nya ölsorter som står på kö så snart vi kan bygga ifatt och förbi efterfrågan på våra befintliga produkter. Det är stora utmaningar men situationen har aldrig varit så god och stimulerande som den är nu.
Tack för att du tog dig tid att ta del av lite saker som vi har varit med om dessa år i ölbranschen.
Med vänliga hälsningar
