Att ha bryggeriet beläget som vi har 8 kilometer utanför stan skapar både utmaningar men även utrymme för egna lösningar. Sverige har urbaniserats åtminstone sedan jordbruket började mekaniseras. Det verkar ju dessutom vara en politisk vilja att den här utvecklingen skall fortsätta. Det är ju allmänt känt att allt färre blir allt rikare mätt i pengar på allt fler människors bekostnad (inte bara mätt i pengar, lidande kan knappast mätas i pengar). Samtidigt så medför urbaniseringen att allt fler i tätorten blir beroende av allt färre individer på landsbygden som förser tätorten med både mat, energi och exportintäkter. Samtidigt så styrs fördelningen av landets skattepengar utifrån var folk bor. Det har för oss i Ingvallsbenning medfört att mycket av den infrastruktur som man i tätort tar för given får vi lösa själva eller strida för att få behålla. Här är vad som hänt sedan vi startade bygga bryggeriet 1997. Eller kanske snarare vad som inte hänt.
Vägen
Infrastrukturen utvecklades fram till det att Wallenbergsägda Turbo Sulfitfabrik var i drift fram till 1970. Det fanns då planer på att bygga en helt ny väg ut hit. Men på den tiden var lastbilarna 2,2 meter breda. Idag är alla lastbilar 2,6 meter breda. När två lastbilar skall mötas på vägen ut till bryggeriet så är alltså vägen 80 cm smalare idag än 1970. Det som bilister mest reagerar över är vägens miserabla skick med massor med gupp och ojämnheter. Det vi har störst problem med är att vägen är för smal helt enkelt. Särskilt vintertid. Vi har pratat med myndigheterna i över 5 år om att få till stånd ett antal mötesfickor för tung trafik. Vi hoppas verkligen att en förbättring kan komma till stånd inom kort. Hedemora kommun har börjat dra i lite trådar så vi håller tummarna att vi kan få en säkrare transportväg till bryggeriet och byn. Som det är nu så lotsar vi de flesta tunga transporter från bryggeriet vintertid för att minska risken för trafikolyckor.
Två slingriga smala vägar leder till Ingvallsbenning, varav den över Sjönsbo är något bättre ur en lastbils perspektiv.
Avlopp och reningsverk
Vi var tidigare anslutna till det kommunala avloppsnätet här i byn. Det är ett lokalt avloppsnät med ett litet reningsverk som är anpassat för en by i förskingringen med cirka 90 hushåll. Allt eftersom vår verksamhet växte, växte även kraven på avloppsrening. När vi passerade 1 miljon liter bryggd öl per år bedömdes vi vara miljöfarlig verksamhet utifrån just utsläpp till avloppsnätet. Vi fick att välja mellan att lägga ner verksamheten eller bygga ett eget reningsverk. Som ni förstår så investerade vi i ett reningsverk. Det fanns på den här tiden röster som tyckte vi skulle flytta verksamheten in till Hedemora. Men min släkt har varit och verkat här sedan åtminstone tidigt 1700-tal. Så idag är vi nog Sveriges enda livsmedelsföretag med egen avloppsrening. Det organiska material vi släpper ut till vattendrag som till slut mynnar ut i Östersjön, ett av världens mest belastade innanhav, ryms i en tjugo liters hink. Per år. Om de stora bryggerierna skulle lägga ner lika mycket pengar per producerad liter öl som vi gör på rening av spillvatten skulle deras vinster förvandlas till förluster. Allt har ett pris och billigt öl är kanske just billigt för att någon annan får vara med att betala slutnotan. Skattebetalare eller miljön. Vad vet jag.
Eftersom vi driver eget reningsverk och dessutom står under tillsyn för miljöfarlig verksamhet (det skall alla bryggerier som gör över en miljon liter öl göra) så har vi bra koll på vad vi släpper ut till reningsverket. Ju mindre vi släpper ut ju bättre mår reningsverket. Ölrester är betydligt knepigare att bryta ner och frånskilja än spillvatten från vanliga hushållsavlopp. Vi avvattnar även slammet i reningsverket så vi kan skicka det avvattnade slammet för återvinning vid tillverkning av matjord. Vi släpper inte ut några gifter i avloppet men tyvärr så stoppar ju vi människor i oss gifter via maten men framför allt från läkemdel. Dessa ämnen kan inga reningsverk skilja ifrån utan de fortsätter till havet och till det slam som sedan blir matjord i vårt fall. Möjligen att det renade vattnet kan renas ytterligare med t ex aktivt kol. Men vi har svårt att förstå hur slammet skall kunna avgiftas. Att leva hållbart innebär ju att vi skall lämna efter oss en värld som är lika bra eller bättre än den vi själva fick ärva. Det känns inte som vi är i närheten av det. Tyvärr!
Vi har dock kontroll över vår reningsprocess. Ingen kan längre komma och säga att ”nu kan vi inte ta emot ert spillvatten längre. Vår reningsprocess uppnår även de bästa resultaten som finns på marknaden idag. Samtidigt kan vi inte gömma oss bakom ett kommunalt avloppsverk utan om vi får problem så begår vi omedelbart miljöbrott.
Elektricitet
Eftersom det har funnits fabriker på orten sedan tidigare så finns det faktiskt elkapacitet som täcker våra behov. Vi är däremot utsatta för många strömavbrott under året då det fortfarande finns en del luftburna elledningar som inte är så driftsäkra. Därför har vi numera reservkraft för både bryggerierna och reningsverket.
Vatten
Vi har sedan 2005 bryggt allt vårt öl på vatten från vårt egna vattenverk. Det är en djupborrad brunn som ger ungefär 2.000 liter vatten i timmen. Vattnet är relativt mjukt för området. Vilket är gynnsamt för de flesta öltyper. Vi tycker att vårt vatten är en viktig del i ölets karaktär. Allt vatten som går åt till rengöring och andra processer är kommunalt.
Kretsloppet på landet
Förr i tiden bryggdes det alltid öl på bondgårdar och herresäten. Man hade alltid egna råvaror och maltresterna – draven blev djurfoder. Oppigårds bryggeri är ju byggt på en bondgård i en jordbruksbygd. Därför faller det sig naturligt att samarbeta med djurproducenter som använder våra restprodukter som prima djurfoder. Draven som är upp till tre lastbilslass i veckan hämtas av en av Dalarnas största mjölkproducenter som sedermera levererar sin mjölk till Grådö mejeri utanför Hedemora. Alla flytande restprodukter såsom jäst, varmdruv och andra bottensatser pumpas ut i stora utomhustankar och transporteras en gång i veckan med tankbil till en bondgård där det blir till gödsel till kommande grödor.